Den västerländska tonkonsten räknar med sju stamtoner: c, d, e, f, g, a, h/b. Eftersom stamtonerna upprepas om och om igen i samma ordningsföljd finns det egentligen ingenting som säger att “skalan börjar här eller där”, med a eller med någon annan ton. Men vedertaget i musikteorin är dock att börja med c, bland annat eftersom stamtonskalan från c motsvarar den durskala som varit central för västerländsk konstmusik i cirka 300 år.
Men, det existerar inte någonting sådant som en internationellt vedertagen standard för tonernas benämning.
Den “latinska” (såsom exempelvis Italien, Spanien) språksfären benämner stamtonerna efter solmisationsstavelserna:
do – re – mi – fa – sol – la – si
I Frankrike heter första stamtonen (vårt “c”) ‘ut’, således:
ut – re – mi – fa – sol – la – si
I den anglosaxiska språksfären:
c – d – e – f – g – a – b, med tilläggen “natural” för stamtonerna, “sharp” för höjd ton, “flat” för sänkt ton.
I den tyska språksfären:
c – d – e – f – g – a – h, med samma tillägg av ändelser för sänkning resp. höjning som vi har (sänkt c heter cess, höjt c heter ciss, och så vidare. Undantaget dock: sänkt h heter b).
I hela den svenska musikhistorien har stamtonerna hetat c – d – e – f – g – a – h, det är anglosaxiska influenser inom framförallt populärmusiken som fört in ‘b’ och det helt och hållet påhittade ‘bess’ i vår terminologi. Märk väl att den anglosaxiska språksfären överhuvudtaget inte har denna konstruktion, där heter “vårt h” b, och ett sänkt ‘h’ heter ‘b flat’. Att vi skulle övergå till att tala om ‘b’ och ‘bess’ bär inga spår av någon logik, det enda rimliga vore i så fall att vi helt övergår till så att säga anglosaxisk terminologi och kallar våra toner för:
c – d – e – f – g – a – b, samt säger “naturligt x” om stamtonerna, “höjt x” vid höjd ton resp. “sänkt x” för sänkt ton.
Vårt benämnande av den sjunde stamtonen som ‘h’ har förvisso med alfabetet att göra, men det har tagit en omväg och utvecklats till något annat.
Här är lite musikhistorisk bakgrund:
Grekerna begagnade över 900 olika nottecken, bestående av bokstäver ur deras alfabet, dels enkla, dels fördubblade och i olika ställningar eller i förkortningar. Romarna bibehöll en del av dessa notbeteckningar, till dess Gregorius den store på 500-talet därtill införde de 7 första bokstäverna i romerska alfabetet. Den lägsta tonen hette då, naturligtvis efter första bokstaven i alfabetet: a.
Ännu hade inte nevmerna tagits i bruk, toner skrevs alltså ut med symboler liknande bokstäver.
500 år därefter hade tonföljden åt djupet till ökats med f, e, d och c, då således den stigande tonföljden betecknades i följande ordning: c, d, e, f, g, a, b eller h. Till sjunde tonsteget användes nämligen ömsom två toner; den ena, som betecknades med ett tecken som ser ut som det vi idag kallar be-förtecken, kallades b-rotundum eller det runda b – den andra, som betecknades med våra dagars återställningstecken, kallades b-quadratum, eller det fyrkantiga b.
Det stämmer dock att i och med övergången till nevmer och senare vår tids nottecken, så har det vid skrivandet och kopierandet av “b-quadratum” kommit att bli bokstaven h.
Och apropå att något utvecklas från en sak till något annat:
När [b] användes, kallades noten ‘cantus mollis’ (mjuk); var det fråga om tonen h (den som alltså såg ut som vårt återställningstecken), kallades den ‘cantus durus’ (hård). Denna terminologi har senare lösgjorts från detta sammanhang, och kommit att beteckna tonarterna “dur” och “moll”.
Att vi i den tyska språksfären (och där ingick Sverige när den västerländska konstmusikteorin kom hit) fortfarande talar om h och b, kommer sig alltså av att det från början varit fråga om två olika toner. “Kromatik”, alltså att genom förtecken höja och sänka stamtonerna, är en senare uppfinning.
Som nämnts ovan finns det ingenting sådant som internationell standard gällande detta, och vill vi anpassa oss till angosaxisk standard så kan vi inte säga ‘b’ och ‘bess’, eftersom de inte gör det. Nyutgivna noter, framförallt i blåsarkretsar även i Sverige, har under kanske på sin höjd de senaste 10-15 åren, influerats av den anglosaxiska terminologin, och skapat ett ännu mer ologiskt system. Jag tycker snarare att detta är olyckligt, än att vi (och med vi menar jag inte Adolf Fredrik, utan större delen av det klassiska musiklivet i Sverige) håller fast vid den terminologi som gällt i dryga 300 år. Det är, tycker jag, mer motiverat att kalla detta “gängse praxis”.
/Fredrik Winberg/
/Musiklärare/